AC/DC: Historien om rockikonerna som aldrig gav upp
Få band personifierar rock ’n’ roll-attityden och ren, oförfalskad uthållighet som AC/DC. Från rökiga pubar i Sydney till världens största arenor har bröderna Youngs skapelse inte bara överlevt trender, tragedier och tidens tand – de har dundrat fram som ett ostoppbart lokomotiv. Det här är inte bara historien om ett band, det är berättelsen om en rockinstitution som vägrat att tystna, en saga om hur man reser sig ur askan starkare än någonsin.
Grundandet och Bon Scott-eran (1973–1980)
Allt började i Sydney, Australien, dit bröderna Malcolm och Angus Young emigrerat från Skottland med sin familj. Rockmusiken fanns i blodet, med inspiration från giganter som Chuck Berry och Rolling Stones. Deras äldre bror George hade redan smakat på framgång med det populära australiska bandet The Easybeats. År 1973 bestämde sig Malcolm och Angus för att starta sitt eget band med en tydlig vision: rå, ärlig och högljudd rockmusik. AC/DC bildades, ett namn de enligt legenden fick från syrrans symaskin – en perfekt metafor för den elektriska laddning bandet skulle leverera. Deras syster Margaret var också den som föreslog Angus ikoniska skoluniform, ett genidrag som snabbt blev ett omedelbart igenkännligt visuellt kännetecken.
De tidiga åren på den australiska pubscenen var stökiga, med medlemmar som kom och gick – Dave Evans var den ursprungliga sångaren. Men kärnan, bröderna Young, stod stadig. Den verkliga vändpunkten kom 1974 när en viss Ronald Belford ’Bon’ Scott tog över mikrofonen. Med sin karismatiska utstrålning, unika röst och texter som ofta balanserade på gränsen till det fräcka, blev Bon den perfekta frontmannen för AC/DC:s råbarkade sound. Hans image, som beskrivs i boken ’AC/DC MAXIMAL ROCK & ROLL’ med ledorden ”sex, fylleslag och partyrock”, formades i symbios med bandets vilda liveframträdanden och bidrog starkt till deras mytologi och rebelliska rykte under 70-talet, vilket formade deras tidiga karriär.
Bandet slet hårt och byggde sakta men säkert upp ett rykte som ett liveband man bara måste se. Album som ’High Voltage’ (1975) och ’T.N.T.’ (1975), initialt släppta i Australien, fångade den där råa energin. Låtar som ’It’s a Long Way to the Top (If You Wanna Rock ’n’ Roll)’ var inte bara en låt, det var en programförklaring. 1976 fick de internationellt kontrakt med Atlantic Records och erövringen av världen kunde börja. De turnerade intensivt och släppte starka album som ’Let There Be Rock’ (1977) och ’Powerage’ (1978). Turnélivet var, enligt bandet själva, en ständig kamp på vägarna. När en reporter frågade hur de skulle beskriva detta, myntades enligt uppgift uttrycket som skulle bli titeln på deras stora internationella genombrottsalbum 1979: ’Highway to Hell’. Albumet, slipat till perfektion av producenten Robert John ’Mutt’ Lange, tappade ingen av intensiteten och tog AC/DC till nya höjder, rakt in på topp 20 på Billboardlistan i USA. De etablerade sig som ett av världens hetaste hårdrocksband. Bon Scott stod på toppen av sin karriär, bandet likaså. Framtiden såg ut som en spikrak motorväg mot rockens absoluta elit.
Tragedi, återkomst och världsherravälde (1980–2000-tal)
Bon Scotts tragiska bortgång
Men precis när AC/DC nått den absoluta toppen slog tragedin till med full kraft. Den 19 februari 1980 hittades Bon Scott död i London efter en natts festande, endast 33 år gammal, till följd av alkoholrelaterade komplikationer. Chocken var total. Hur kunde de fortsätta utan sin karismatiske frontman, rösten som definierat deras sound? Många trodde att detta var slutet för AC/DC. Bandet övervägde själva att lägga ner. Att förlora en sådan centralfigur kändes oöverstigligt. Men mitt i sorgen, och uppmuntrade av Bons familj som menade att han hade velat att de skulle fortsätta, fattade bröderna Young det svåra beslutet: AC/DC skulle leva vidare. Jakten på en ny sångare inleddes, en nästintill omöjlig uppgift.
Brian Johnson och triumfen Back in Black
Valet föll till slut på Brian Johnson, tidigare sångare i det brittiska bandet Geordie. Med sin raspiga, kraftfulla röst och en jordnära personlighet (och sin snart ikoniska keps) visade han sig vara rätt man för jobbet. Han hade inte bara rösten, utan också respekten för arvet efter Bon. Utan att försöka kopiera sin föregångare lyckades han smälta in perfekt i AC/DC:s ljudbild. Resultatet lät inte vänta på sig. Bara månader efter Bons död gick bandet in i studion och spelade in det som skulle bli ett av rockhistoriens mest ikoniska och bästsäljande album: ’Back in Black’ (1980). Albumet, dedikerat till Bon Scott med sitt helsvarta omslag, var en triumf mot alla odds. Låtar som ’Hells Bells’, ’You Shook Me All Night Long’ och titelspåret blev omedelbara klassiker och katapulterade AC/DC till global superstjärnestatus. Det var inte bara en comeback, det var en återfödelse som visade en närmast övermänsklig styrka och beslutsamhet – en otrolig revansch mot alla odds.
Med ’Back in Black’ som startskott fortsatte AC/DC att dominera rockscenen under 80- och 90-talen. Album som ’For Those About to Rock We Salute You’ (1981), som blev deras första album att toppa USA-listan, och ’The Razors Edge’ (1990) med den massiva hiten ’Thunderstruck’, cementerade deras position som ett av världens absolut största band. De fyllde arenor världen över och deras liveshower var legendariska urladdningar av pur rockenergi. Trots att musiklandskapet förändrades med nya trender som grunge och alternativ rock, höll AC/DC fast vid sitt signatursound: de blytunga riffen, den stadiga rytmsektionen och Brian Johnsons omisskännliga röst. De vägrade kompromissa. De var AC/DC, punkt slut. Under dessa decennier skedde också medlemsbyten, främst på trumstolen där Phil Rudd under perioder ersattes av Simon Wright och senare Chris Slade, innan Rudd återvände. Men kärnan med bröderna Young och Brian Johnson förblev intakt och levererade konsekvent högkvalitativ rock ’n’ roll. År 2003 fick bandet ett välförtjänt erkännande när de valdes in i Rock and Roll Hall of Fame.
Nya prövningar och den okuvliga andan (2010–nutid)
Förluster och oväntade vändningar
Även efter millennieskiftet fortsatte AC/DC att leverera. Albumet ’Black Ice’ från 2008 blev en global succé och visade att AC/DC fortfarande hade kraften och hungern kvar. Men 2010-talet skulle innebära nya, tunga prövningar för bandet. År 2014 tvingades Malcolm Young, bandets rytmiska ryggrad och riffmästare, att sluta på grund av demens. Ett fruktansvärt slag för bandet och för Angus personligen. Malcolms brorson, Stevie Young, som tidigare hoppat in för honom under en turné, tog över rollen som rytmgitarrist permanent. Malcolm avled tragiskt nog 2017. Kort därefter stötte trummisen Phil Rudd på juridiska problem i Nya Zeeland och fick återigen lämna plats för Chris Slade. Som om inte det vore nog tvingades Brian Johnson 2016 att avbryta turnerandet på grund av allvarliga hörselproblem, med risk för permanent dövhet. Många trodde återigen att sagan om AC/DC var över.
Men Angus Young, den evige skolpojken och nu den siste originalmedlemmen på scen, vägrade att kasta in handduken. För att fullfölja den pågående ’Rock or Bust’-turnén rekryterades Axl Rose från Guns N’ Roses som tillfällig sångare. Ett kontroversiellt drag som delade fansen, men som ändå visade Angus beslutsamhet att hedra åtagandena och hålla AC/DC-flaggan vajande. Det kändes som en nödlösning, ett sista kapitel. Men AC/DC:s historia är som sagt fylld av överraskningar. Rykten började cirkulera om att Brian Johnson, tack vare ny hörselteknik, kanske kunde återvända. Och mot alla odds blev ryktena sanna.
Återkomsten med Power Up
År 2020 återförenades Angus och Stevie Young med Brian Johnson, Phil Rudd och basisten Cliff Williams (som också hade annonserat sin pensionering efter ’Rock or Bust’-turnén men lockades tillbaka). Resultatet blev albumet ’Power Up’, bandets sjuttonde studioalbum. Det var en ren och skär hyllning till Malcolm Young, med låtar baserade på riff och idéer som bröderna skapat tillsammans innan Malcolms sjukdom tvingade honom att sluta. Albumet togs emot med öppna armar av både kritiker och fans och toppade listorna världen över. Det var ett rungande bevis på att AC/DC, trots alla motgångar, förluster och utmaningar, fortfarande var en kraft att räkna med. Den där råa, elektriska energin fanns kvar, starkare än någonsin. De visade än en gång att de är rockikonerna som vägrar ge upp, och fortsatte under 2021 med att släppa musikvideor från albumet.
Arvet efter AC/DC
Så vad är det som gör AC/DC så speciella? Varför fortsätter de att fascinera och engagera generation efter generation? Svaret ligger nog i deras totala kompromisslöshet. De har aldrig försökt vara något de inte är. Deras musik, som de själva enkelt kallar ’rock and roll’, är direkt och ärlig – byggd på grundläggande, men genialiska, gitarriff som går rakt in i märgen, ett gung som får foten att stampa och en energi som är omöjlig att värja sig mot. Från de tidiga dagarna i Australien till de globala triumferna har de alltid varit trogna sitt sound och sin publik. De har överlevt punk, new wave, grunge och allt däremellan genom att helt enkelt vara AC/DC. Med över 150 miljoner sålda skivor världen över, enligt vissa källor närmare 200 miljoner, och ständigt utsålda arenor är deras plats i musikhistorien odiskutabel. Deras historia är en lektion i uthållighet, i att resa sig efter smällarna, i att aldrig sluta tro på kraften i ren, oförfalskad rock ’n’ roll. De är inte bara ett band, de är ett fenomen, en institution och ett levande bevis på att äkta rockmusik aldrig dör. För oss som älskar genren är AC/DC soundtracket till livet – högljutt, energiskt och förbannat bra. Och de verkar inte ha några planer på att sänka volymen än, med turnéer planerade även in i 2025.
